Det är så oerhört skönt att vara hemma, efter att ha varit borta från fredag - måndag, så var det helt ljuvligt att få sova i sin egen säng igen. Inga äckliga svettningar och jag somnade som en stock, håll tummarna att det vänder nu. Idag står städning på schemat och även kaffe vid lekplatsen med en av mina groupies och lilleman.

Vi har planer på att hyra ett bord på kviberg snart, så jag ska även börja den sorteringen hade jag tänkt mig. Allt som inte blev sålt på mini loppisen och även annat ska säljas, så när det blir av får ni inte missa det. Fredag har jag tänkt ta mig en tur till ikea kanske, någon som vill följa med?! Men sen blir det nog en lugn helg, lite promenader, lite grillning om vädret tillåter. Slottskogen med picknick kanske, om man kan dra ihop ett litet gäng och solen skiner. Lämna en liten kommentar om ni är sugna, jag lovar att baka bullar och ta med mig.

Nu kanske det är på tiden att dra tag i hemmet, så det är lika skönt att komma hem igen imån, efter alla ärenden som ska fixas med då.

Glest mellan inläggen och lika glest är det med energin, den verkar aldrig infinna sig riktigt som den borde. Idag har jag tagit mig ända till Alingsås och hem till mamma, Devil är med som den lilla svans han är. Alltid lika lugnt när man kommer hit, tystnad när man sitter på terassen om kvällarna, hoppas på lite värme framåt kvällen så jag kan placera mig där med en flaska vin och påbörja mitt skrivande som legat på is nu ett bra tag, det verkar inte infinna sig, det där man tänker och vill göra, men kräver kraft och energi till. Kanske kanske att kvällen kan bjuda på lite av detta, innan morgondagen kommer och jag beger mig hemåt igen, jag, min vovve och mina tankar.

Veckan som var bjöd på en bra terapisittning, jag går mot strömmen talades det om, på mitt initiativ. En groupie saknades tyvärr, men henne ser jag mycket av i alla fall till min stora glädje - Kan inte annat än säga, att hon är en underbar människa.

I mammas tvättmaskin ligger en tvätt som i stunden färgas grå, handdukar och även gardiner, kan dom bli som jag vill?! Kan steget gå mot ett hem i mina färger. I veckan hittade jag huset i mina drömmar, lagom långt från Alingsås och mina nära, lagom långt till Göteborg och sådär lagom fallfärdigt med gamla kakelugnar och saker som behöver rustas upp, precis så som jag vill ha det, ett hus med karaktär och med minnen av tiden som flytt. Men utan körkort och en rejäl slant på banken så blir det bara en dröm, drömmen om ett rött hus med vita knutar och en superstor trädgård där barn och hundar kan leka och springa runt. Lantligt men ändå med närhet till det som krävs. Kanske att jag när det är dags hittar ett liknande hus, som jag älskar vid första blicken, som faktiskt blir mitt, blir vårt och som vi kan leva lyckliga i.

Första terapi/behandlingsterminen är snart avklarad, har funderat mycket på vad jag egentligen vill göra efter detta, men även på hur det egentligen låter, när man lägger fram orden, jag går i behandling, jag går i terapi.

Idag på tåget fick jag återigen de där blickarna som följer med sommaren, blickarna som dras till mina armar, som ser de vita ränderna, blickarna som sitter på någon som vänder sig bort med avsmak i blicken och som genast efter att ha sett dem, tittar på ett helt annat sätt, med avsky, kanske med rädsla. Ja, jag har skadat mig, men det betyder inte att jag ska skrika högt och äta upp dina barn. Jag är också en människa, en människa av kött och blod, som kämpar varje dag som går, kämpar något oerhört, jag behöver inte de där blickarna, jag behöver och kräver respekt, som vilken annan människa som helst. Kan ni inte bara ge mig det.

Dagarna går i rasande fart trots att jag egentligen inte gör något vettigt, har funderat väldigt mycket det senaste vilket gjort att sömnen inte varit ens i närheten av vad den borde varit, detta har nu resulterat i att jag i princip är helt svullen runt ögonen, får väl skylla på pollen om någon skulle vara ofin nog att fråga vad tusan som hänt.

Terapin rullar på, känner inte att jag har något att ta upp vilket i och för sig är en bra grej och visar på framsteg, men det gör också att jag känner att jag mest sitter av tiden, jag har tappat all respekt både för vår kurator och vår psykolog, vilket inte bådar gott, då vi endast gått i fem månader ännu. De är meningen att de ska framstå som auktoriteter, eller det borde väl vara så, men för mig är det inte så, jag litar inte på dem, vilket jag också meddelat.
Ibland känner jag att de känns som att vi har något jävla kafferep, dock är det intressant att lyssna på övriga deltagare i gruppen och höra vad de har att säga, samt lyssna till deras erfarenheter, värre är väl att jag då inte känner att jag kan tillföra något eller att de ger mig lika mycket. Kanske är det bara min otålighet som spelar in och att jag vill lite för mycket ibland, jag klarar inte av ett långsamt tempo, jag vill vara klar med skiten nu nu nu.

17 Maj får mig osökt att tänka på norges nationaldag och Maria, känner att det är bra med terapi idag, finns mycket att ta upp och prata om, bara jag får tummen ur och öppnar käften. En av groupisarna kommer inte idag och hon kommer vara saknad, är så glad för min lilla grupp.

Natten präglades av mardrömmar och sömnlöshet, varför ska det alltid vara så att jag sover oroligt med tusen uppvaknanden, badandes i kallsvett. yrsel och huvudvärk, känner mig helt stel nu på morgonen, kanske följande natt blir bättre. Vet inte hur länge jag kan gå utan att få sova helt ordentligt, blir antingen som en zombie, eller så spelar jag över, för att jag är övertrött. Pricken över i:et var att kaffet var slut nu på morgonen, tacka gud för att vi får äta frukost på behandlingen, vilket betyder kaffe.

Onsdag är det pengadags och jag ska lägga undan till körkortet, om det blir något att lägga undan vill säga. Har lovat broder att bjuda på kogrunda, eller systemetruda eftersom han fyllt år, sen kommer även mammas födelsedag upp i början av juni och minsta lillasyster har även hon fyllt år, vilket är tillräckligt för att spräcka min redan tunna budget.

Dags att sätta på ett ansikte och ge sig av för dagen.

En dag som är som alla andra, spenderat helgen med en av groupisarna och hennes sötnos till son, traskat i affärer och hittat på hyss, haft sångstund på öppen gata - Ojojojoj. Mysigt och perfekt med någon som faktiskt bor nära och som jag klickat så bra med. En annan av dagarna var det kaffe med två av groupisarna och deras sötnosar. Jag har märkt hur mycket det gör för mitt mående att faktiskt komma ut, inte bara i solen, utan med andra människor, med barn som får mig att skratta och med kaffe och solglasögon i solen. Jag måste bara börja tänka på det, göra tvärt emot det jag känner ibland, trotsa mig själv.

Vissa dagar är tröttheten fortfarande som ett slag i magen, den trillar ner och slår till när man minst anar det, men jag kommer upp ur mina dalar fortfarande, om det är min egen styrka eller om det är medicinerna som hjälper mig, det vet jag faktiskt inte. Jag är bara glad att det fungerar, att jag klarar detta. Terapin gör nytta, det märker jag, vår psykolog - Herr öron (internt så det skriker om det) sa efter en sittning, som det kallas, att detta var en sådan som man skulle spela in för att visa hur en perfekt terapi session ska se ut. Det gör att jag tror på det mera, även om de också finns dagar då vår grupp inte orkar riktigt, oftast måndagar.

Vi har påbörjat och slutfört en behandlingsplan för mig, efter den sista delen var gjord, kom vi (dom) fram till att jag behöver puttas på mera, för mitt skal är så otroligt starkt. Något som de sa som fick mig att tänka efter var - När du skrattar Sanna, så skrattar du med hela kroppen och det är så fint att se, men när du är på dåligt humör vågar man knappt tilltala dig av rädsla för att du ska bita ifrån riktigt ordentligt. Precis så brukar mitt liv se ut, är jag glad kan jag oftast sprida det vidare är jag sur, vill ingen vara i min närhet.

Jag tänker och oroar mig fortfarande väldigt mycket hur jag framstår i andras ägon, om jag är bra nog, om jag ser tillräckligt fin ut, om jag gör tillräckligt för alla andra, helt enkelt om jag räcker till som jag ska göra. Jag har ett oerhört stort kontrollbehov, som visar sig i de flesta avseenden, allt ska kollas, allt måste fixas, jag måste göra allt och sträcka mig till världens alla hörn, i princip.

En annan sak som gör mig glad, är att jag har en av mina närmaste tillbaka i mitt liv, någon så lik mig att vi ibland behöver pausa, andra gånger är vi så lika att vi är som klister. Men det ger mig glädje, oerhört mycket glädje, för hon är någon jag saknat mycket, under flera månaders tid.

Med blandade känslor och tankar tar jag upp bloggandet igen, delvis för min egen skull, för att minnas det hjärnan och hjärtat förtränger, men även för att dela med mig av mitt liv i gränslandet. Det är precis där jag befinner mig, i ett gränsland, ett sömnigt tillstånd mellan liv och död, med foten vägande på rätt sida och med blicken långt fram, nästan vid horisonten.

Dagar fyllda av behandling, med gruppmedlemmar som ger mig glädje och hopp, men också dagar fyllda av terapi, som ger ångest och minnen som man helst vill ska förbli gömda bakom en dörr, där nyckeln vridits om och för länge sedan tappats bort. Dessa färgglada individer som blivit mina vänner, på så kort tid, kommit mig nära, som bara vissa fått lov till, som delar alla terapi timmar med mig, som skrattar med mig och som gråter inför mig. Dom är mina hjältar, jag ser upp till dem alla på olika sätt, men en sak som för dem samman är att de fått en plats i mitt liv som inte många innan haft. En termin är snart avklarad, två kvar, sedan ska jag ut i det verkliga livet igen, ge mig ut på okänd mark, utan att trampa i gamla invanda mönster, trampa i gamla fotspår, jag ska se framåt mot ett riktigt liv, ett nytt liv.